*Akten om min pappa – perspektiv på övervakning

Jag sitter här med min pappas akt och det känns märkligt. Den är inte frukten av ett kommunistiskt Östtyskland med kontrollbehov utan av ett demokratiskt Sverige med goda intentioner. Min pappa var en av 15000 utvalda som punktmarkerades för att sociologerna skulle kunna se mönster framträda, för att kunna ringa in »riskgrupper«. Alla uppgifter från myndigheterna registrerades och kompletterades med annat material, exempelvis en intervju som gjordes med honom i mellanstadiet. Utan att ha en aning om vad den användes till.

Projektet kallades »Metropolit«. Om du föddes 1953 och var mantalsskriven i Stockholm tio år senare var du registrerad. Utan att dina föräldrar godkänt det eller att du fick information om det. Min pappa var en av dem och nu sitter jag här med hans akt.

På första sidan finns information från Carl-Gunnar Janson, ansvarig för Metropolit-projektet på Stockholm Universitet. Hans ord är lugnande och förtroendeingivande: »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« De orden ekar tomt när vi vänder till nästa blad.

– Beneath a Steel Sky

Annonser

*103 avlyssnade helt vanliga svenskar

Denna bloggpost är att betrakta som skriven för journalistiska ändamål, liksom resten av den här bloggen, i enlighet med därför gällande lagstiftning. Läckta dokument från myndigheter, även hemligstämplade, kan publiceras om det sker i allmänintresset att visa på korruption eller myndighetsmissbruk.

– Rick Falkvinge

*Vad krävs för att man skall klassificeras som ett yttre hot?

Fler än jag började fundera över hur lätt man kan hamna på avlyssningslistor, genom att ha turistat på “fel ställe” vid “fel tid” som rapporterat igår. Jesper Nihlén skriver och berättar hur han och hans fru får omvärdera sina semesterminnen.

– Jesper Nihlén, opassande gästbloggare

*Frihet, integritet och demokrati

Inte sällan så är det i populärkulturen man hittar de mest klockrena samhällskommentarerna. Under min semester så har det dykt upp ett antal filmklipp där kreativa människor satt nya, svenska texter till bilder som därmed blivit lysande illustrationer till FRA-debatten.

[..]


Och skrämmande nog är det väl precis så här det är; vi accepterar fler och fler inskränkningar i vår frihet, integritet och demokrati. Till sist finns inget kvar. Vi är inte där än – kanske inte ens på långa vägar. Men vart utvecklingen är på väg ser vi tyvärr alltför oroande tecken på.

– Jonas Morian

*FRA-frågan speglar en medierevolution

Det är inte första gången som bloggosfären visar att den kan påverka det politiska skeendet och medieagendan – minns bloggaren Magnus Ljungkvists avslöjande om handelsminister Marie Borelius och bloggavslöjandet om Sven-Otto Littorins fejkexamen – men aldrig tidigare har det varit så tydligt att bloggosfären på egen hand  kan sätta agendan.

I Boreliusfallet var ju
medierna redan på spåret, men när det gäller FRA har det helt och hållet varit bloggarna som drivit debatten. Som Anders Mildner konstaterade på sin blogg för en dryg vecka sedan: ”Tidningar och tv har bevakat frågan i så liten utsträckning att folk helt enkelt har missat att vi nu är mindre än en vecka från att införa ett otäckt och oåterkalleligt storebrorssamhälle. Ett sämre betyg för den samhällsbevakande journalistiken går inte att få i Sverige 2008. På nätet är det annorlunda. När jag skriver detta har Knuff registrerat 1358 inlägg om FRA.”

Efter Mildners brandfackla har gammelmedierna vaknat och de senaste dagarna har ingen som följt de traditionella medierna kunnat undgå FRA-frågan. Men låt oss fundera en stund över vad som hänt om inte bloggarna funnits. Då hade vi bara haft den traditionella bevakningen: några kritiska ledarstick, några analyser och artiklar om sakfrågan och det politiska spelet.

Det bloggosfären bidragit med är att göra frågan personlig och påtaglig. Den har fått politikerna att inse att den nya politiska verkligheten är dubbelriktad, inte enkelriktad som tidigare. De politiker som använt sig av nätet för att föra ut sina budskap och profilera sig har märkt att den kommunikationen också innebär förpliktelser. Man blir, vilket medierna tvingats lära sig de senaste åren, omedelbart granskad, ifrågasatt och avkrävd konskevens och ansvar.

– Martin Jönsson, SvD

*Sorgligt

Jag har svårt att känna någonting annat än sorg just nu.

Sorg för att så många politiker både hatar internet och vill avskaffa det, samt helst bli av med all IT-relaterad industri från Sverige.

Sorg för att politikerna struntar så fullständigt både i vad folket vill, vad alla experter säger, och vad alla remissinstanser har sagt om den här idiotlagen, och tror att någon extra kontrollinstans hit eller dit faktiskt gör någon skillnad. Det finns ingen “terrorist bit” i TCP/IP.

Sorg, eftersom precis som Lage Rahm (tror jag det var) varnade om, att den här återremissen kommer hastas igenom på snabbast möjliga sätt, allt för att undvika all form av vettig debatt.

Sorg för att samtliga borgerliga partier har låtit partipiskan vina så hårt, och med kohandel, lögner och teater förolämpat både vårt styrelseskick och konceptet med personval.

Sorg för att samma dag som den här massavlyssningen håller på att kuppas igenom, hade en av dagstidningarna på sin löpsedel att Sverigedemokraterna nu ligger över 4%, vilket gör att de skulle vara med och bestämma om de sökning som ska göras, och huruvida några integritetsbrott har gjort. Sanna Rayman skrev också om just den punkten. Inte har det skett någon kränkning mot Ahmed bara för att all hans internettrafik är sparad, han är ju bara en blatting.

*Politikerbloggen avslöjar: Karl Sigfrid: “Jag röstar nej!”

Jag är själv lika oförstående, och ju mer jag har fördjupat mig desto mer oförstående blir jag. Massövervakning av svenska medborgare är en åtgärd som inte står i proportion till de problem som svenska myndigheter är satta att lösa.

Den uppmärksamhet som FRA har fått i media och bland enskilda medborgare är fullt logisk. En del information som cirkulerar är naturligtvis inte korrekt — det ser vi i de brev vi får — men långt ifrån all kritik bygger på missförstånd. Att avfärda oron som okunnig betraktar jag snarare som härskarteknik än som sakligt resonemang.

[..]

Mitt beslut i förhållande till resten av riksdagsgruppen är komplicerat på fler sätt. Vi inser alla att om ledamöter regelmässigt röstade enligt sin egen övertygelse skulle det resultera i kaos. Var och varannan proposition skulle bli avslagen och alliansregeringen skulle inte kunna bedriva den politik som vi gick till val på.

[..]

Den avgörande frågan är alltså: Är FRA-beslutet så exceptionellt att argumenten mot väger tyngre än argumenten för att följa gruppraxis?
Eftersom det innebär ett så kraftigt ingrepp i medborgarnas integritet — och därmed informationsfrihet och meddelarfrihet — bedömer jag att så är fallet.

Jag kan förstå att det finns ett starkt missnöje med mitt agerande.
Invändningarna mot att fälla ett regeringsförslag — för förslaget faller med stor sannolikhet oberoende av mitt agreande — är fullt legitima.

– Karl Sigfrid