*Rädslan som det politiskt normala

I likhet med den engelske filosofen Thomas Hobbes 150 år tidigare framhåller Kant att krig inte nödvändigtvis involverar strid, blod och död. Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.

En av förutsättningarna för att en stat ska vara en rättsstat är att den lever upp till ett rättvisekrav. Det är Kants andra poäng. Detta grundläggande rättvisekrav utgörs av principen om offentlighet. I det fördolda och sekretessbelagda kan maktens aktörer göra vad som helst; i offentlighetens ljus står de under medborgarkollektivets kontroll. Denna kontroll utgör den mest effektiva begränsningen på vad det är möjligt för makten att göra. Utan offentlig granskning är maktmissbruk oundvikligt och fred en fåfäng förhoppning.

[..]

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

– Lena Halldenius, DN Debatt

Advertisements