september 2008


*Tankar och kommentarer kring The Pirate Bay och arbogaprotokollet

Så hela den här situationen är ganska bisarr. För om man sammanfattar det så blir väl ungefär så här: Gammelmedia och staten har skapat en situation där gammelmedia får information om en viss händelse genom offentlighetsprincipen men där informationen i sig är utan värde för syftet med dokumentet. Gammelmedia har hittills varit ensamma kring informationen och har i utbyte lovat staten att inte gå för långt. Internet har dock gjort att värd-parasit-förhållandet mellan staten och media satts ur spel och nu är både gammelmedia och staten suriga på internet och i förlängning The Pirate Bay för en situation de själva inte bara skapat, utan som de själva utan juridiska hinder kan förhindra. Istället öppnas dörren för att ändra i grundlagen, som är en väldigt riskfylld process där politiker helt säker kommer gå för långt och ändra nåt som alla idag egentligen är nöjda med. Och en ändring som nästan helt säkert också kommer slå tillbaka på de som vunnit mest på offentlighetsprincipen så som den ser ut idag: gammelmedia. Snacka om att skjuta sig i foten.

– Floodis, Free the Mind

*Klara siffror om bloggosfärens betydelse

Men framför allt: de gav inte upp. ”Alla tjänar på att debatten lägger sig”, tyckte statsministern, men det blev bara ytterligare bränsle åt protesterna.
Bloggbävningen har inte lyckats riva upp lagförslaget. Men den är det hittills tydligaste exemplet på hur sociala medier kan sätta debattagendan för hela det politiska och mediala samtalet. Inte ens när regeringen lovade skattesänkningar för 15 miljarder i tisdags gav det större eko än de protester som bloggosfären initierat kring FRA inför riksdagens öppnande. Det säger en del.
Så här ser helt enkelt medielandskapet och opinionsbildningsarenan ser ut nuförtiden. Mer svårregisserat. Mindre förutsägbart. Mycket mer intressant.
– Martin Jönsson, SvD

*Rädslan som det politiskt normala

I likhet med den engelske filosofen Thomas Hobbes 150 år tidigare framhåller Kant att krig inte nödvändigtvis involverar strid, blod och död. Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.

En av förutsättningarna för att en stat ska vara en rättsstat är att den lever upp till ett rättvisekrav. Det är Kants andra poäng. Detta grundläggande rättvisekrav utgörs av principen om offentlighet. I det fördolda och sekretessbelagda kan maktens aktörer göra vad som helst; i offentlighetens ljus står de under medborgarkollektivets kontroll. Denna kontroll utgör den mest effektiva begränsningen på vad det är möjligt för makten att göra. Utan offentlig granskning är maktmissbruk oundvikligt och fred en fåfäng förhoppning.

[..]

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

– Lena Halldenius, DN Debatt